Lilla Loke hade så mycket att titta på och leka med hemma hos fotografen. Han ville inte sitta still, inte busa med mig, inte skatta. Men efter ett tag och fler försök med olika lekar fick jag lite förtroende och jag fick några bilder.
Sen la vi ner, satt och pratade kring studioutrustningen på golvet medan han pulade på omkring oss. Som de allra flesta barn i ca 1.5 års åldern förstår han nästan allt men kan inte riktigt uttrycka vad han förstått och behöver lite tid för att släppa in en ny främmande människa. De har ju inte lärt sig speciellt mycket av det sociala spelet eller språket som vi vuxna använder oss av.
Sen rätt var det var kom han själv med korgstolen ställde den på plats och lät sig busas med till skratt och tittade rakt in kameran. Man skall verkligen inte underskatta vad en liten kan förstå. Han visste precis vad vi ville redan från början han hade bara inte lust eller tid. Så fick vi de här bilderna som farmor och mormor kan hänga på väggen hemma.
Jag vill även lägga upp en annan av mina favoritbilder, kanske inte en som hängs på väggen men den visar så mycket känslor tycker jag. Bilden berättar om hur viktigt det är med närhet och trygghet för ett litet barn och de har liksom inget filter för känslorna utan visar dem ärligt och öppet.
